Miljöbeskrivningar har rykte om sig att vara trista transportsträckor i böcker. Och visst, det kan de vara. Problemet är ofta att det bara blir just beskrivningar, och om läsaren märker att textstycket inte har någon betydelse för själva berättelsen så blir det förstås lockande att helt enkelt hoppa över det.

När författaren däremot utnyttjar miljöns fulla potential är den så mycket mer än en platt kuliss. Den är en komponent lika viktig som karaktärerna själva och den vävs in organiskt i berättelsen. Så tips nr 1: tänk inte på miljön som ”kulissen som berättelsen utspelar sig mot”.

Du kan säkert komma på många exempel på berättelser där miljön är oskiljbar från handlingen. Om berättelsen skulle utspela sig på en annan plats skulle det helt enkelt inte kunna bli samma historia. Ett bra exempel är science fiction-romanen Dune, som jag läser just nu. Den handlar om unge Paul vars familj blir tilldelad att ta över styret av ökenplaneten Arrakis. Paul lär sig snabbt att i den nya världen råder enorm brist på vatten. Öknen utanför staden ger en snabb död till den som ger sig ut utan en dräkt som samlar in allt vatten som lämnar kroppen i form av svett och i utandningsluften. Ökenfolket tar till och med tillvara på de dödas blod. Pauls överlevnad hänger på att han snabbt lär sig förstå både den fysiska miljön på planeten han kommit till, men också befolkningens sedvänjor och intrigerna mellan människorna som bor där.

Läsaren på upptäcksfärd

En uppenbar fördel med att kasta ut huvudpersonen i okänt territorium, som i Dune, är förstås att läsaren och karaktären upptäcker den nya världen tillsammans. Det blir så mycket roligare om karaktären är förbluffad, äcklad, imponerad eller rädd inför allt det nya. En del saker påminner om hemma och väcker saknad eller glädje. Annat behöver huvudpersonen andra karaktärers hjälp med för att förstå sig på eller hantera.

Du har säkert redan hittat nyckelorden här: känslor och interaktion. Läsaren får chansen att uppleva den nya miljön genom huvudpersonens sinnen och du slipper ge dig in på pliktskyldiga redovisningar av hur en plats ser ut.

Ett enkelt sätt att låta karaktären interagera med sin miljö är genom associationer och minnen. Hur personen upplever sin omgivning kan säga mycket om karaktären. Se bara till reflektionerna är betydelsebärande. I exemplet nedan från min roman I Sparvens klor glider Hiroshis tanke iväg till den andra huvudpersonen, Tsukiko, och vad hon skulle ha tyckt om platsen. Det säger något om relationen mellan dem vid den här tidpunkten:

”Trappan såg ut att vara nedsjunken mellan de manshöga stenblocken som låg tätt ihop utmed hela branten. Stenblocken bands samman av mindre stenar och ett mjukt mosstäcke. Det var på sätt och vis rätt vackert. Tsukiko skulle ha uppskattat den här platsens subtila skönhet.

Han sköt undan tanken på Tsukiko och började klättra uppför den branta stentrappan.”

Med andra ord hänger miljöbeskrivningen ihop med karaktären, som du förstås måste känna väl. Vad lägger karaktären märke till i den här miljön (och vad går henne eller honom förbi?) Vilken känsla förmedlar detaljerna i miljön?

Olika genrer – olika mycket miljö?

Många som läser historiska romaner tycker att en av de största behållningen med den sortens böcker är att få uppleva en annan tid och plats än den man själv lever i. Jag är själv en av dem som älskar historiska romaner just för att de kittlar fantasin och att jag som läsare kan lära mig en del av bara farten. Jämfört med andra genrer är historisk skönlitteratur en genre där miljöerna är mycket betydelsefulla. Miljön måste få ta plats, eftersom läsaren annars inte kan förstå världen som karaktärerna agerar i. Detsamma gäller för science fiction och fantasy, och olika crossover och subgenrer inom fantastiken.

När miljön får en stor roll är det förstås ännu viktigare att hantera den snyggt.

Glöm inte djävulen

En välskriven text framkallar inre bilder hos läsaren. Du har säkert hört uttrycket ”Djävulen finns i detaljerna”. För oss skrivande människor syftar det på vikten av att välja de bästa detaljerna.

Chansen att läsaren ser miljön framför sig ökar om du använder specifika detaljer och beskrivningar som involverar fler sinnen än bara synen. Det väcker också fler känslor än en generell eller abstrakt beskrivning, så att läsaren sugs in och känner sig som en del av handlingen, och inte en betraktare.

”The most original details convey your character’s emotional reaction to the dramatic action in the story. In the first draft, as you write all the way through to the end, the details you use are likely generic and clichéd. In each new draft, especially as you come to learn more about the thematic significance of your story, the details become more specific and unique to the story and, at the same time, achingly universal.” (ur the Plot Whisperer av Martha Alderson, Adams Media Corporation, 2011)

Med andra ord: oroa dig inte för att du inte har alla de perfekta, specifika detaljerna klara för dig när du skriver första utkastet av texten. När du lär känna karaktärerna bättre kommer du att förstå mer om hur de ser på sin omgivning, hur de kan interagera med den och hur de påverkas av den. Du kanske också samlar på dig mer information och idéer om miljön allt eftersom du bygger upp din berättelse, och temat som historien kretsar kring, och det kan ge dig nya idéer om detaljer att väva in på lämpliga ställen. Lycka till!