I romanen ”I Sparvens klor” spelar en ninjagrupp en viktig roll för händelseutvecklingen. Ordet ninja är i dag mer förknippat med overkliga actionhjältar med övernaturliga förmågor, än något som faktiskt funnits på riktigt. Delvis därför har jag i romanen valt att benämna ninjorna som shinobi. Det är helt enkelt ett alternativt sätt att uttala de japanska tecknen som används för att skriva ninja, men känns inte lika uttjatat.
Shinobi/ninjor har alltså funnits på riktigt i Japan, men bilden av dem har förvridits en hel del under århundradena. Verklighetens shinobi fungerade i mångt och mycket som legosoldater. De värvades av krigsherrar för att utföra särskilda uppdrag. Eller så arbetade de för båda sidorna i en konflikt, kanske till och med samtidigt. Det där med att vara lojal mot en enskild krigsherre var inte riktigt deras grej.
På många sätt var shinobi samurajernas motsats och de följde inte samurajernas hederskodex (som tog lojalitet på stort allvar). De arbetade ofta i det dolda med att samla in information om motståndaren eller underminera motståndarens försvar. De var ett slags skuggkrigare, vars farlighet till stor del berodde på att de tog sig runt utan att bli upptäckta. Lönnmord fanns också på kartan.
Just eftersom de arbetade i hemlighet omgavs de av ett skimmer av mystik. Deras förmåga att ta sig in i palats, utföra sitt uppdrag och sedan försvinna utan ett spår gav upphov till tron att de besatt övernaturliga krafter. Det finns historiska belägg för att de också använde tekniker för att medvetet spä på bilden att de var mer än vanliga män, och på så sätt skrämma upp sina motståndare.
En annan typ av krigare
I vilket fall: här är ett utdrag ur ett av de första kapitlen ur ”I Sparvens klor”, där shinobigruppen kommer in i bilden. Shebe är en ung man, som vi än så länge inte vet något om.
Shebe litade inte på mannen som satt i skräddarställning på golvet framför honom.
För det första var det en man med makt. Under de få timmar som Shebe hade befunnit sig i den undangömda bergsbyn hade han förstått att alla i byn lydde under mannen med den genomträngande blicken. Många refererade till honom som byns överhuvud, men själv hade mannen presenterat sig som O-okami, Vargen, och magkänslan sade Shebe att det namnet var den bäst passande beskrivningen.
För det andra ville ingen svara när han frågade varför han hade förts dit.
Silverstråken vid tinningarna antydde att Vargen var äldre än Shebes far. Hållningen, det kontrollerade sättet på vilket han rörde sig och skärpan i blicken motsade det. Shebe hade träffat tillräckligt många krigare i sitt liv för att kunna se att byn som doldes av bergskedjor på alla sidor leddes av en man som varit krigare i hela sitt liv. Av allt att döma levde han fortfarande så.
”Är ni samuraj?” frågade Shebe, utan att anstränga sig för att låta artigt nyfiken.
Mannen höjde blicken mot honom och drog på munnen.
”Det var länge sedan vi var samurajer, på samurajernas sätt. I dag är vi deras motsats.”
Du har väl inte missat att det finns ett längre smakprov ur boken (de tre första kapitlen!) på smakprov.se? Det kan också nås via Bokus sida för ”I Sparvens klor” (klicka på skylten ”Provläs!”)