Vi har alla läst och hört rådet: show don’t tell. Ibland ges exempel i stil med: ”Skriv inte att karaktären är snål, visa i stället hur hen gräver runt bland soporna efter en borttappad enkrona”. Med andra ord, låt läsaren själv dra slutsatser utifrån hur karaktären beter sig, genom att gestalta det som sker. I sin bok Understanding show don′t tell (and really getting it) går Janice Hardy på djupet med det här slitna rådet. Jag har plöjt skrivarhandböcker de senaste 20 åren, minst. I ärlighetens namn är ju många av tipsen samma i bok efter bok. Men Janice Hardy´s bok fick mig att gå genom hela manuset igen i jakt på meningar som jag kunde slipa till med hennes tips i färskt minne.

Så vad är det då som gör att jag tycker att hennes förklaringar är bättre än många andra? Det finns förstås en fördel med att hon riktar in sig på en enda del i det komplexa hantverk som skrivandet är. Det gör att hon inte kan slinka undan med svepande förklaringar som egentligen inte är användbara. Dessutom ger hon mängder av exempel, där hon jämför olika sätt att skriva samma händelse. Det gör det enklare att identifiera liknande exempel i sin egen text. Det är ju först när jag kan hitta svagheterna i min text som jag kan fixa till dem, eller hur?

Berättande prosa kan finnas på olika nivåer i texten. Janice Hardy går genom hur man analyserar meningar, stycken och hela scener. Med andra ord finns det inte en universallösning för att få in mer ”show” och mindre ”tell”. I boken får man som läsare många verktyg att använda på sin egen text.

Se upp med ”filterord”

En av de viktigaste insikterna jag fick med mig från Understanding show don′t tell är hur författaren genom att byta några få ord kan påverka hur långt läsaren känner sig från viewpoint-karaktären, alltså den narrativa distansen. Här tar Janice Hardy upp en samling filterord. Det är ord som kan bidra till att en scen blir berättad snarare än en visad scen som läsaren upplever inifrån karaktären. Filterorden påminner läsaren om att hon läser och att upplevelserna filtreras genom en karaktär. Ett enkelt exempel skulle kunna vara ”Tsukiko såg en samuraj passera på gatan utanför porten”. Jämför det med ”En samuraj passerade på gatan utanför”. Om vi som läsare redan vet att det är Tsukiko som är viewpoint-karaktär i texten så får användningen av ”Tsukiko såg” effekten att öka avståndet mellan läsaren och karaktären. Scenen upplevs som mer berättad.  Andra filterord, förutom såg, är exempelvis hörde, visste, upplevde och insåg.

När författaren förstår vilken effekt filterorden kan ha blir det lättare att avgöra om de passar i meningen eller inte. En positiv sidoeffekt är att texten ofta blir kortare utan filterorden.

Boken är relativt kort, 128 sidor. Det är inte är så konstigt eftersom den fokuserar på en enda aspekt av skrivhantverket. Eftersom den gav mig väldigt mycket, tycker jag att den är värd pengarna. Nu har jag skickat efter ännu en skrivarhandbok av samma författare. Dessutom är det särskilt roligt att det är en egenutgiven bok som seglar upp som en av de bästa skrivarhandböckerna jag läst under dessa 20 år.

Janice Hardy har en mycket bra webbplats, Fiction University, som är fullspäckad med bra artiklar om skrivande.

Understanding Show, Don’t Tell (and Really Getting It) – Learning how to find – and fix – told prose in your writing, Janice Hardy, Fiction University Press, ISBN: 978-0-9915364-3-6 (finns i skrivande stund att köpa från bl a Bokus)